..jag bryr mig egentligen inte vad det står på löpsedlarna, det jag mest oroar mig för är min egna mage….och vad som är fel med den…:P

Jag bryr mig inte om det.

när man ser sådana löpsedlar vet man att inget stort har hänt, bara gammal skåpmat och rester serveras.

#3 Ja, vi kanske ska se det som en bra nyhet när sådant står på löpsedeln - då har ingen värre katastrof inträffat. Tyvärr är det nog inte så dock, utan enbart att vi inte orkar läsa om krig och död i Irak dag efter dag utan ibland måste fasas över något annat… :/

Skulle man bry sig om alla rubriker så skulle man nog må dåligt och aldrig våga gå ut! Nä, man skall ta det med en nypa salt och använda lite vanligt sunt förnuft.

#4 Du är så klok så..

Där har vi faktiskt en bransch som jag och många andra bojkottar. Jag brukar gå långa omvägar runt kiosker som har löpsedlar ute på väggen… (går inte heller in på deras websidor, som bara blinkar med "banta till helgen / anorexi-varning på kändisarna")

En av mina mest långariga, och konsekventa bojkotter, är den mot kvällstidningar.

Jag köper ALDRIG en kvällstidning, och jag följer ytterst sällan en länk till en kvällstidning. Att helt undvika att titta på löpsedlarna är svårt - men vetskapen om att jag aldrig någonsin kommer att läsa artikeln är väldigt behaglig.

Jag var på ett föredrag av en "svensk eskimå" (Björn Uglem) som hade hållit föreläsningar för personalen på en kvällstidning. På kvällen frågade en av cheferna om han läste deras tidning. Då svaret blev nekande kommenterade chefen surt att "jaså, du läser den andra…". Varvid den (mycket sunde och sympatiske) eskimån svarade att han aldrig någonsin skulle få för sig att läsa någon kvällstidning.

Jag köper aldrig kvällstidningarna och de gånger jag läser dem så häpnar jag över hur skrämmande de är. De skriver mer om Carolas parkeringsböter än problematiken i Darfur… Och skriver de om något seriöst så frossar de i smaskiga detaljer/bilder och  det relevanta hamnar i en liten miniruta i ett hörn.

Oskar

Jag skiter i löpsedlarna, men nog är det konstigt att så många drabbas av stressmagar och utbrändhet. Har själv vid den ynka åldern av 26 sprungit rakt in i väggen och fallit huvudstupa. Det tog ett halvår att krypa upp till en fungerande nivå då jag kunde jobba igen, men jag känner fortfarande av symptomen då och då. Som värst hade jag konstant brännande smärta i bröstet och små "panikattacker" när jag bara tänkte på jobbet. och jag har flertalet bekanta som har liknande symtom. Så nog är det en folkhälsosjukdom som heter duga.

Mitt problem: jag är för duktig för mitt eget bästa… :-S

#10 Jag tror att bristande motivation ligger bakom denna märkliga - för Sverige unika - sjukdom "utbrändhet".

Dvs arbetsgivaren förväntar sig att man ska jobba och prestera - men det märks ingen skillnad för en själv. Lönsekillnaderna mellan mediokert och fantastiskt arbete är minimal - och äts upp av marginalskatten. Och många arbetsgivare är dåliga på att visa uppskattning på annat vis…

#11, det har du säkert rätt i. När du uttrycker det så så är det säkert inte så lätt att vara arbetsgivare heller.  Sen är det svårt att som drabbad få rätt hjälp och förståelse bland andra vanliga människor som bara tror man är "lat".